Okej, jag känner att det är lägligt med mitt andra blogginlägget nu. Det här inlägget handlar kanske inte om något fruktansvärt intressant, men jag delar med mig av lite tankar som jag i alla fall tycker är lite kul att fundera på. Kanske någon känner igen sig eller någon kan komma ihåg hur samma fenomen uppkom under ert första år på programmet?

Så jag har tänkt och analyserat en hel del över mina egna tankar (metatänkt blir det va?) under den senaste veckan, och kommit fram till att jag har börjat analysera och problematisera massor av saker som jag hela tiden läser, hör och ser. Visserliggen har jag alltid gjort det, men jag märker hur mycket mer jag gör det nu. Om det beror på att jag börjat på universitetet och psykologprogrammet, vet jag inte. Jag kan inte uttala mig om den kausaliteten (se vilka nya ord man lär sig i vetenskaplig metod!) men jag tror det finns ett samband i alla fall eftersom ett kritiskt tänkande är en viktig del på programmet.

Häromdagen var jag till exempel på en föreläsningsliknande grej där killen bland annat tog upp hur människor behöver regler av olika slag och lite sånt. Han sa bland annat "Utan regler, inget spel" och kommenterade det utifrån hur fotbollsmatcher annars skulle fungera, och även utifrån en samhällssyn som behöver sina lagar. Då satt jag där och började analysera och problematisera det. Varenda gång han nämnde regler på ett eller annat sätt började jag ställa kritiska frågor i huvudet. Vem bestämmer reglerna? Har den/de som bestämmer reglerna rätt att göra det? Vilka följder får det? Vem vinner mest på reglerna? Behövs verkligen regler och lagar? Är människan alltför okontrollerad utan regler, normer, lagar osv? Vad skulle hända utan sådana direktiv i människors liv? Och så fortsatte det så..

Jag vet inte om det är en postivit eller negativ sak att jag problematiserar hela tiden, men det kanske jag inte behöver komma fram till heller. Inte än i alla fall. Just nu känner jag mig bara fånigt intilligent att jag håller på så! Det tycker jag att jag kan få känna lite, fastän jag inte riktigt kan skriva det utan att problematisera det också..

Aja, nu måste jag sätta mig och skriva en diskursanalys. Kanske från DA som allt mitt kritiska tänkande börjar?? Allting är ju diskurs!

Tack för mig och ha en fortsatt trevlig kväll! :)

/Hajdi, t1.

Jag funderar lite på hur det kommer sig att drömmar heter just "drömmar". Nu menar jag inte detta ur ett psykodynamiskt perspektiv, utan jag tänker här på kakan.

Jag kan förstås inte låta bli att tycka att de smakar himmelskt - givetvis. Men, herregud, har ni känt hur det luktar medan man bakar dem? Hjorthornssaltet i kakorna reagerar i ugnen och jag kan inget annat säga än att det luktar som den oangenäma doft som letar sig in i bilen när man åker förbi värmevärken på väg in i Linköping. It's not pretty! Så ur den synvinkeln lutar det mer åt att kalla kakorna "mardrömmar" för min del.

Ville jag vara lite filosofisk hade jag här skrivit något om hur det "ur det onda alltid kommer något gott", eller någon annan form av liknande dravel, men jag skriver istälet att jag tycker att ni ska komma och äta upp kakorna imorgon!

/Kajsa för Psykologiskt fika

Årets fotokatalog är väldigt miljövänlig och billig. Den är nämnligen elektronisk. 

Eftersom bilderna är för stora för att läggas upp i ett album läggs de upp här i ett blogginlägg istället. Så nu kan ni spana in hur bra ni blev, hur fina era vänner är och vad snyggingen i övre terminen heter.. 

Ni kan även ladda ner varje bild, om ni skulle vilja spara bilderna på datorn, skriva ut de till en egen liten fotokatalog eller skicka till en vän. 

 T1

T3 

T5

T7 

T9 

Hej!

Sitter med min första hemtentan någonsin, som flera andra i min klass, men jag tänkte att jag skulle ta en kort paus och ge mig på att skriva ett inlägg på bloggen för första gången istället! Sedan tycker jag det är lite roligare att få skriva fritt om det jag känner för i stunden, än att behöva ha en pålitlig, uppdaterad, betrodd källa till varenda påstående jag ska skriva.

Ni som är med i psykologstudenter-i-linköping-gruppen på facebook (om inte, joina oss!) har nog sett att vi ettor ännu inte är särskilt självsäkra i hur man refererar på rätt sätt, förstår vad examinatorerna egentligen vill ha ut av oss osv, men det ska väl gå bra till slut ändå! Utan misstag och felsteg lär man sig trots allt saktare. Man har klassen som hjälper en i alla fall, och även alla snälla psykologstudenter i terminerna över oss. Det tackar vi för!

Jag kanske borde skriva lite om vår underbara Nolle-P också, som för övrigt överträffade alla mina förväntningar. Det hade inte skett om det inte vore för alla goa fadderister, faddrar och festerister som hade planerat så mycket roliga aktiviteter (och framförallt varierande!) som knöt ihop klassen och gav oss en hur smidig ingång som helst till programmet! Jag tror de flesta i min klass fick mersmak för Liu och psykologprogrammet efter de två första veckorna. Jag tror faktiskt inte de kunde ha gjort det bättre. De fick med allt; invigning med mystisk Robinson-feeling, brännboll med styrelsen och korv, mysig förfest till München Hoben medan teknologerna stod och köa i regnet i flera timmar, delikata nudlar på fulsittningen, ett lyckat läger med (överasskande) bra gyckel, dramatiseringar av filmscener och lägereldssång, roliga uppdrag i stan med Psyko, fest, tacokväll med faddrarna, filosofiska spelen där jag tror alla vet vilka som egentligen förtjänade hejarklackspriset (no further comments) och såklart finsittningen! Och höll jag just på att glömma att nämna de snygga, snorgröna nolle t-shirtsen vi levde i under de två första veckorna?!

Sen har man hunnit träffa och prata med väldigt trevliga och härliga personer under onsdagsfika-timmarna som har vart hittills. Alla är väldigt tillmötesgående och hjälper oss reda ut funderingar vi har kring utbildningen, yrket, basgrupper, litteratur, tentor m.m. Personligen kan jag säga att jag ler i hjärtat när jag tänker på vilket mysigt program jag går på.

Jag får nog tacka för mig för den här gången och återvända till min hemtenta istället för några timmar till. Jag lär väl sitta här i pyjamasbyxor, ful i håret och en domnad rumpa resten av dagen och kvällen (förmodligen natten med)!

Ha det bra så länge!

/Hajdi, t1.

Idag träffade jag en etta, en nybliven bloggare. 

Mötet handlade om hur man bloggar. Det var ett kort möte, då det är rätt enkelt att blogga.

Jag glömde bort att presentera mig. Narcissistisk som jag är trodde jag att hon redan visste vem jag är. Jag är ju info och webansvarig i Stimulus. Det vet väl alla? Men sen kom jag ju på att när jag själv gick i ettan (och det var ju ett tag sen nu) och det bara hade gått fem veckor så visste jag knappt vad Stimulus är eller vad de gör. Än mindre visste jag vem som var vem och vad de hade för uppgifter. 

Hur som helst fick jag frågan om hur det känns att ha börjat tredje året. Och jag måste säga att det känns faktiskt helt underbart. Fem veckor in på programmet, det där första året, var jag inte ens säker på att jag skulle klara första kursen. Jag var absolut inte säker på att jag skulle hålla mig kvar till tredje året. Jag visste att jag absolut vill bli psykolog och att jag endast försvinner från utbildningen om jag blir tvungen till det (d.v.s. om jag kuggar tröskelkurserna eller liknande). Och nu sitter jag här - tredje året.

Jag har varit Freudare, jag har varit bloggare, jag sitter med i styrelsen. Jag har varit med och arrangerat Filosofiska spelen, sittningar och grillhäng. Jag har klarat alla tentor, jag har fått fina vänner, jag har lärt mig en massa utan att jag själv lagt märke till det.

Och ja, det känns faktiskt riktigt, riktigt bra. Om bara en fjuttig termin har halva utbildningen passerats och tiden har - precis som alla sa att det skulle göra - gått väldigt snabbt. Nästa termin börjar klientarbetet och jag känner hur jag redan nu förberedder mig genom att suga i mig kunskap!

Allt är så spännande just nu. Och jag älskar det!

Att välja terapiinriktning är för några enkelt alldeles, alldeles underbart. Äntligen får jag fokusera på precis det jag tror på och vill! För de allra flesta kan det nog beskrivas som ett tillfälle att få genomgå helvetets alla kval och alla de där ångesttopparna våra framtida klienter bävar för att ens prata om.

Själv funderade jag länge, bestämde mig, ändrade mig, ändrade mig igen, lyssnade på en T7a eller T9a och ändrade mig lite till. Tillslut hade jag ingen aning om var jag stod. Till råda på allt sa min terapeut när vi pratade om det hela att "du vet vad du kommer välja" men utan att tala om för mig vad det var hon kände på sig. Jag vet ärligt talat inte om det hjälpte mig så mycket i stunden.

Det som tillslut fick mig att lyckas bena ut ett och annat var ett antal olika saker. Att fortsätta fråga äldre terminare, gärna flera olika, även om den officiella frågestunden är över. Vi är aldrig längre än ett mail eller ett par steg bort i korridoren. Även om vi inte alla kan ge glasklara svar (verkar vara en psykologisk sjukdom som smittar samtliga psykologstudenter kring termin 7 om inte förr) så kan vi bolla idéer och hjälpa till att räta ut lite frågetecken. Framförallt ger våra personliga åsikter dig som väljer en möjlighet att känna i maggropen: Håller jag med? Låter det här vettigt för mig?

En annan sak var att prata med några av lärarna och handledarna. Det är inte säkert att de har tid men det är alltid värt ett försök. Dessutom mailade jag en del arbetsplatser som jag tyckte verkade spännande och frågade hur stor roll inriktningen spelade. Inte särskilt, var svaret jag fick. Det individuella svaret beror ju dock så klart på var man frågar. Att psykologpartners vill ha BTare och Ericastiftelsen sysslar med dynamisk terapi påverkar ju vilka som kan arbeta där. Men på mindre specialiserade enheter som BUP ex. verkade verkligheten lite mer komplex än att terapeuterna väljs enbart på grund av sin inriktning.

Att jag tillslut valde PDT var resultatet efter mycket funderingar och ångest. Jag kan idag säga att jag är supernöjd vissa dagar medan frustrationen och förvirringen är total andra. Jag har dock insett att det har mer att göra med att vi är blivande psykologer i ett komplext klientarbete att göra, än att jag är just PDTare. KBT-inriktningens psykologer har helt klart sina toppar och dalar de med.

Slutligen vill jag bara så ett slag för att vi alla ska bli framtidens psykologer, mer än framtidens PDT-are eller KBT-are. Våra klienter kommer in med olika problem och personlighetstyper precis som att vi terapeuter/psykologer är olika. Vissa dagar kommer jag att verka som urtypen av PDT medan jag vissa säkert kommer att syssla med BTns kärna aktivering och exponering. Vi är helt enkelt för kunniga och för behövda i samhället för att tvingas snöa in i ett fack. Visst, under själva klientarbetet är det enklast att hålla lite fokus och handledarna vill gärna detta för det mesta. Det innebär ju dock inte att jag inte kan lära mig så pass att jag med framtida handledning kan bedriva mer eklektisk behandling när det passar, allt för klientens skull.

Det jag vill säga är egentligen, oavsett inriktning så är vi alla här för att bli psykologer och det är i första hand det jag kommer att bli. Och en förbannat bra sådan dessutom!

Efter en skön sommar har Psykologiskt fika haft sitt första möte. På mötet kunde vi glatt konstatera att vi redan har både september- och oktoberföreläsningarna bokade. Vi tänker inte avslöja dem riktigt än, men vad vi kan berätta är att vi fortsätter på det bejublade sex-temat hösten ut - sedan blir det andra bullar!

Bullar, ja. Är det någon som har någon fika-önskning inför hösten? I så fall kan ni fjäska för mig, Kajsa i T5, för det är jag som bakar i år.

Om du tillhör Nollan och undrar vad tusan det här med Psykologiskt fika är för något kan du hitta oss under fliken "utskott" här ovanför eller titta in och gilla vår Facebook-grupp.

/Kajsa för Psykologiskt fika

Om tre veckor kör psykologiskt fika igång igen (27/9). Men om ni redan nu vill gå på en spännande extraföreläsning så är det är inte bara Psykologiskt fika som bjuder på kvällsföreläsningar på tisdagar en gång i månaden, utan så gör även filfaks Strimma som i år heter "Psykologi i vår tid" och hålls i HumSam-biblioteket.

Redan ikväll hålls första föreläsningen betitlad "Vad spädbarnet behöver: Trygghet och minne!" med Mikael Heimann och Anneli Frostell.

Gå gärna in och läs mer!

/Kajsa för Psykologiskt fika

Jag hade tänkt skriva ett inlägg när vi precis kommit fram till platsen för vårt härliga sommarjobbsäventyr i Norge, men det kom lite vackert väder, jobb och damfotboll (heja Sverige!) i vägen, så nu kommer en rapport efter nästan en veckas vistelse i Hamaröy. Jag och Ellinor (termin.. snart 9)passade på att road-trippa från Linköping upp till Hamaröy via Gotland, Härnösand och Trondheim. Definitivt inte den rakaste vägen (se bild), men en härlig upplevelse. 

Nu är vi på plats för andra sommaren i rad och landskapet är lika vackert som vi minns det. I år har vi även lockat hit Stina (termin.. snart 9) och Frida (termin.. snart 7). Väldigt trevligt med lite extra sällskap :) Saker har ändrats lite sedan förra året. I år jobbar jag i "utetjenesten", vilket innebär att jag kör runt mycket i bil och hittar på aktiviteter med de som vi jobbar åt (idag åkte vi exempelvis till en gårdsdag på grannön och köpte våfflor). Ellinor och Frida jobbar istället inne på ett  "bosenter", men vi jobbar en del ihop och träffar samma personer. Stina jobbar som personlig assistent. Vi har träffat mycket trevliga människor här och trivs bra, men det bästa är nog naturen och vyerna. När det inte regnar (vilket det förvisso gör en del..) är man helt enkelt tvungen att ta sig ut på en tur upp på någon bergstopp (låter kanske lite klyschigt?). Jag, Ellinor och Frida har till och med signat upp oss på "ti på topp" vilket innebär att vi ska gå upp på fem toppar på en månad för att få varsin kaffekopp med fjälltopps-tryck :)

Hej hopp!

/Daniel (termin.. snart 7!)